Kanintaxen är den minsta av taxens tre storleksvarianter. Till skillnad från nästan alla andra hundraser avgörs storleken varken av mankhöjd eller vikt, utan av ett enda mått: bröstomfånget, taget efter 15 månaders ålder. Gränsen mot dvärgtaxen går dessutom på olika ställen för hanar och tikar, en detalj som ofta faller bort i beskrivningar av rasen.
.jpg){kind=link}
Bröstomfånget avgör, inte vikten
Svenska Kennelklubbens rasstandard för tax (FCI-nummer 148) beskriver måttet exakt: bröstomfånget mäts efter 15 månaders ålder, från mankens högsta punkt till bröstkorgens lägsta punkt, med svagt spänt måttband. Skälet ligger i rasens ursprung som grythund. Det var bröstkorgens omfång, inte hundens höjd eller vikt, som avgjorde om den kom in i gryten.
| Storleksvariant | Hanar | Tikar |
|---|---|---|
| Normalstor tax | över 37 cm upp till 47 cm | över 35 cm upp till 45 cm |
| Dvärgtax | över 32 cm upp till 37 cm | över 30 cm upp till 35 cm |
| Kanintax | 27 cm upp till 32 cm | 25 cm upp till 30 cm |
Konsekvensen är värd att stanna upp vid. Två taxar med exakt samma bröstomfång kan tillhöra olika varianter beroende på kön. En hane som mäter 31 cm är kanintax. En tik som mäter 31 cm är dvärgtax. Måttet är alltså inte en beskrivning av hunden i största allmänhet, utan en klassificering med en tydlig gräns.
Notera också vad standarden inte innehåller. Någon vikt anges inte för någon av storlekarna. Viktangivelser för kanintax som cirkulerar i annonser och rasbeskrivningar är därför uppskattningar, inte krav ur standarden.
Så skiljs kanintaxen från dvärgtaxen
Skillnaden mot dvärgtaxen är smalare än många tror. För hanar handlar det om ett spann på fem centimeter, där gränsen går vid 32 cm: mäter hunden precis 32 cm är den kanintax, överstiger den 32 cm är den dvärgtax. För tikar går motsvarande gräns vid 30 cm.
Eftersom klassificeringen fastställs slutligen först vid 15 månader går det inte att garantera storleksvariant på en valp. En valp som köps som kanintax kan vid mätningen visa sig hamna över gränsen och därmed vara dvärgtax. Det är en av få saker om rasen som faktiskt är enkel att kontrollera, och den är värd att ta upp innan köpet snarare än efter.
I övrigt är kanintaxen samma hund i mindre format. Rasstandarden har ett gemensamt avsnitt om temperament och byggnad för alla storlekar och beskriver inte kanintaxen som ett eget lynne.
Namnet kommer från jakten
Enligt Svenska Taxklubbens rasspecifika avelsstrategi var de små taxarna ursprungligen avlade för jakt, och de allra minsta användes, som namnet anger, till jakt på kanin. Dvärgtaxarna hade sitt användningsområde främst som grythundar på räv och grävling.
Men avelsstrategin är samtidigt öppen med att den svenska utvecklingen sett annorlunda ut. Populationerna av de små varianterna har varit mindre här, och de har inte avlats för sina jaktliga egenskaper utan i huvudsak varit utställnings- och sällskapshundar. Jaktnamnet beskriver alltså ett historiskt ursprung, inte vad svenska kanintaxar faktiskt gör i dag. Svenska Taxklubben grundades 1901.
Tre hårlag, nio varianter
Kanintaxen finns i rasens alla tre hårlag: korthårig, långhårig och strävhårig. Tillsammans med de tre storlekarna ger det nio officiella varianter, och det är på den nivån aveln följs upp.
Det förklarar också varför det är svårt att säga hur många kanintaxar som finns. I den svenska registreringsstatistik som avelsstrategin bygger på redovisas dvärg och kanin tillsammans per hårlag, inte var för sig. Någon renodlad siffra för kanintax går alltså inte att läsa ut ur det underlaget.
Ryggen är rasens verkliga fråga
Avelsstrategin formulerar det utan omsvep: ryggproblem är taxrasens största ärftliga hälsoproblem. Taxen har en normallång rygg men korta ben, och den medfödda dvärgväxten kallas kondrodystrofi. Följden är diskdegeneration, en förändring av diskarna som senare kan leda till diskbråck, internationellt kallat IVDD.
Här finns siffror, och de behöver läsas noga. Avelsstrategin anger att förkalkningar har setts på 40 till 60 procent av taxar vid röntgen, men att man vid en undersökning av dvärgtaxar såg förkalkade diskar hos 76 till 87 procent av hundarna. Det är lockande att dra slutsatsen att mindre tax betyder sämre rygg, men samma dokument bromsar: sambandet mellan dvärgväxt och diskproblematik är inte helt tydligt, och det finns stor genetisk skillnad inom rasen för anlag för diskdegeneration. Någon motsvarande siffra för just kanintax redovisas inte. Den som påstår att kanintaxen har mer eller mindre ryggproblem än dvärgtaxen går alltså längre än underlaget.
Arvsgången beskrivs som polygen, alltså styrd av flera gener samtidigt, vilket är skälet till att avelsarbetet handlar om att kartlägga släkten snarare än att testa bort en enskild gen. Taxklubben har bland annat höjt debutåldern för avel till tre år, just för att hinna se föräldragenerationens ryggstatus vid den ålder då de flesta taxar får sina symtom.
Röntgen som bara taxen har
Att problemet tas på allvar syns i att taxen har fått ett eget kontrollsystem. Enligt SKK genomförs officiell ryggröntgen i dagsläget endast för tax, av samtliga hundraser. Undersökningen räknar antalet förkalkade diskar och ger ett så kallat K-tal:
- K0, normal: inga förkalkade diskar
- K1 till K2, lindrig: en till två helt eller delvis förkalkade diskar
- K3 till K4, måttlig: tre till fyra förkalkade diskar
- K5 till K26, kraftig: fem eller fler förkalkade diskar
Hunden ska vara över två och under fyra år vid röntgentillfället. Resultat utanför det fönstret läses inte av. Sedan 2021 kan även veterinärt fastställda kliniska fall av diskbråck registreras i SKK:s databas, oberoende av hundens ålder, under beteckningen IVDD klinisk.
Det praktiska värdet för den som söker en kanintax är att uppgifterna finns samlade och går att fråga efter. Ryggstatus hos föräldrar och släktingar är den enda hälsoinformation om rasen som är systematiskt insamlad, och den är svårare att skaffa i efterhand än före.
Kanintaxen definieras alltså av ett måttband som läggs runt bröstkorgen vid 15 månader. Men det mått som kommer att betyda mest för hunden tas några år senare, med röntgen, längs ryggraden. Om hur länge en tax kan förväntas leva, och vad statistiken faktiskt mäter, har vi skrivit separat om taxens livslängd.